Det är så logiskt att alla fattar utom du

Hallojsan!

Eftersom jag har varit sjuk nu i två dagar har jag ju haft lite tid över för att läsa, så igår började och slutade jag med denna boken av Lisa Bjärbo.

Detta står på insidan, det står inget på baksidan. (Båda är stycken ur boken)...

Insida fram:

Han har aldrig riktigt övervägt att säga det till henne. Eller nej, lögn. Han har fantiserat om att säga det till henne fem miljarder gånger, på lika många olika sätt, han har bara aldrig gjort det. Ester, jag tror att jag är kär i dig. Fet chans. Ester, jag älskar dig. Eller hur. Jo du... det var en grej. Kan du tänka dig skita i alla hårdrockare och popkillar och kanske bli ihop med mig istället? Kommer aldrig hända.

Det har funnits tillfällen när han nästan har sagt något, men orden har alltid fastat någonstans halvvägs. Och ärligt talat, hur talar man om för en tjej man känt sedan man gick på lekis att det inte räcker med Bästa Kompisar längre? Att man skulle kunna tänka sig att hugga av sig sin högra arm för att få vara lite mer, lite närmare, lite extra överallt? Att man blir torr i munnen bara av att tänka på hennes kropp innanför de där kläderna, och fast man försöker låta bli så tänker man på den där kroppen ändå, väldigt ofta, typ hela tiden, alltid.

Hur säger man en sådan sak, utan att förstöra allt?

Enkelt, har han kommit fram till.

Man gör det inte.

Man håller käften.

Man håller käften, vänjer sig, och hoppas att det ska gå över.

Insidan bak:

Hon sneglar på honom från sidan och granskar honom kritiskt. I dag har han på sig ett par intetsägande jeans, en grå t-shirt utan tryck. Det mörka håret är blankt av något hårgrejs, kanske vax. Blå normala ögon, några normala tonårsplitor på kinderna, en högst normal med halvtorra läppar. På fötterna har han ett par skor i läder, inget speciellt med dem heller, plain old vanliga skor bara. Visserligen har han ingen keps nertryckt på huvudet, men det är väl också det enda som skiljer honom från resten. Hade hon inte vetat sedan innan att han var rätt fantastisk bakom allt det där normala tråket hade hon aldrig ens lagt märke till honom. Gått rakt förbi honom i korridoren bara, max tänkt att jaha, en helt vanlig samhällsvetarkille, kul, kul. Fast nu vet hon ju sedan innan. Vet att han kanske inte ser så kul vid en första anblick, men att han ändå är hennes livlina. Hon skulle förmodligen dött för länge sedan om det inte vore för honom.

Den handlar då om Ester och Johan som går första året på gymnasiet. SP1C.

Den är riktigt bra men har ett ganska dåligt slut, man borde få veta mer!!! Men ändå helt klart läsvärd..